CUSTARD PIE MUSIC


STEVE MARRIOTT

A HUMBLE SOLDIER 
ROCKIN' A SMOKIN' PIE

                                                                                  Foto: Tomas Håkansson                

Tomas Håkansson

             

Den 3 juli 1973 klev gruppen Humble Pie med sångaren/gitarristen Steve Marriott, gitarristen Clem Clemson, basisten Greg Ridley och trummisen Jerry Shirley upp på Madison Square Garden's scen i New York inför drygt 20.000 människor. Tretton år senare klev gruppen Packet Of Three med Steve Marriott, basisten Jim Leverton och trummisen Jerry Shirley upp på Club Carlias scen i Uddevalla inför knappt tjugo personer. Vad hände? 

Steve Marriott med Humble Pie på Madison Square Garden i New York.

Steve Marriott (till vänster) med Packett Of Three på Carlia i Uddevalla.

Small Faces låten All Or Nothing (Marriott/Lane) skulle kunna stå för Steve Marriott som musikaliskt hade allt för att senare mer eller mindre förlora allt. Idag (2017) 26 år efter hans död haglar de positiva omdömena om honom från gamla kollegor. Robert Plant i Led Zeppelin har berättat att han hade Steve Marriott som en av sina stora förebilder, det hade också den tidigare Journey sångaren Steve Perry. Steven Tyler och Joe Perry hade i sin tur Steve Marriott och Humble Pie som rå modell när de bildade Aerosmith. Överallt är omdömena om sångaren/gitarristen/låtskrivaren Steve Marriott väldigt positiva. Tyvärr fanns det en baksida av en sångare och gitarrist som ständigt var i luven på musiker och skivbolags folk. Men det är inte hela sanningen, Steve Marriott behandlades oftast styvmodigt och när han som mest behövde vänner och uppbackning så fanns det ingen där, sorgligt men sant.

Small Faces 1966: Ian McLagan, Steve Marriott, Ronnie Lane och Kenny Jones.

Small Faces var ett av de största brittiska banden på 60-talet. Gruppens nav bestod av Steve Marriott, och basisten/sångaren/låtskrivaren Ronnie Lane (1946-1997), de två andra medlemmarna var pianisten Ian McLagan (1945-2014) och trummisen Kenny Jones. På 60-talet var det skrikande småflickor som i första hand avgudade "storleks bandet" Small Faces, som också var ett turné starkt band som gjorde otaliga turnéer i Storbritannien, Europa och en del vändor till Sverige. I bagaget hade man låtar som Tin Soldier (Marriott/Lane), All Or Nothing (Marriott/Lane), Itchycoo Park (Marriott/Lane) och My Mind Eye (Marriott/Lane). Small Faces hade också en trogen skara fans som följde dem i vått och torrt, tillsammans med gruppen Who var Small Faces på 60-talet det främsta så kallade mods bandet i Storbritannien.

Steve Marriott (i väst) med Pete Townshend 

i Australien där Small Faces och Who turnerade tillsammans på 60-talet.

"I was rooting around in my coupboard the other day, actually just yesterday, and find a bunch of Steve Marriott live stuff and I put in on and MY GOOD that guy was undbeilevable. I met him when I was in Free, we toured with The Who, Crazy World Of Arthur Brown and Small Faces. I loved Steve, just a fantastic singer"

Paul Rogers

Huffpost 2014.

 

Small Faces manager var den beryktade Don Arden (1926-2007) (Sharon Osbournes far). Han var en hänsynslös manager utan några hämningar. Ett exempel på Don Ardens "arbetssätt" visade han när den australienska promotorn Robert Stigwood försökte få över Small Faces till sitt eget bolag RSO. Robert Stigwood fick besök av Don Ardens på sitt kontor för ett allmänt snack. Väl där överrumplades Robert Stigwood av två hejdukar till Don Arden. Man öppnade ett fönster på kontoret som låg fyra våningar upp, sedan höll man Robert Stigwood utanför fönstret i varsitt ben, där fick han beskedet att hålla fingrarna borta från Small Faces. Det gjorde han efter den uppläxningen. Ett annat exempel var när Jimmy Page 1967 funderade på att bilda ett nytt band med Who medlemmarna Keith Moon (1946-1978) och John Entwistle (1944-2002), Jimmy Page hörde av sig till Steve Marriott och frågade om han ville bli sångare i den nya gruppen. Detta kom till Don Ardens kännedom, som skickade ett vykort till Jimmy Page med ett kort meddelande "Jimmy det är svårt att spela gitarr med brutna fingrar". Meddelandet hade nått fram till Jimmy Page som lade projektet åt sidan.

Att bli lurad var i Small Faces värld ett understatement. Sanningen var att Don Arden lurade skjortan av Small Faces. Eftersom gruppen mer eller mindre alltid var på turné så hade de lite insyn i Ardens affärer. Man ska notera att när Small Faces började få vind i seglen var de fyra medlemmarna bara drygt tjugo år gamla. 

Small Faces beryktade manager Don Arden.

Small Faces har fått en placket av London stad upphängd på

byggnaden vid Carneby Street där Don Arden och Small Faces hade sitt kontor.

 I slutet av 60-talet började Steve Marriott känna sig musikaliskt låst i Small Faces, han ville bort från skrikande småtjejer och enkla pop låtar, han ville att Small Faces skulle bredda sig med lite tyngre material. Steve Marriott föreslog att gitarristen Peter Frampton (trots att han inte var kort) från gruppen Heard skulle bli Small Faces andra gitarrist och sångare bredvid honom och Ronnie Lane, detta föll inte de tre andra i smaken. Besviken och frustrerd började Steve fundera på att lämna Small Faces. Men det skulle i så fall bli ett åtagande som skulle ställa allt på ändan för Small Faces, och så blev det också. Steve Marriotts personlighet var mycket en musiker med en direkt spontanitet på gott och ont.

Small Faces 1968: Kenny Jones, Steve Marriott, Ian McLagan och Ronnie Lane.

Steve Marriott lämnade Small Faces på nyårsafton 1968, och det blev ett uttåg med en sur eftersmak. Kenny Jones, Ian McLagan och Ronnie Lane var skogstokiga på honom som de menade svek dem när man faktiskt var på väg in i en andra andning med sitt då senaste album och tillika mästerverket Ogden's Not Gone Flake (1968), ett album som hade fått lysande recensioner i den brittiska pressen och med detta album skulle man en gång för alla etablera sig i USA. Ogden's Not Gone Flake med sin psykadeliska underton kom att kallas Small Faces Sgt Peppers Lonley Heart Club Band. Small Faces spelade in Ogden's albumet utan att ha ögonen på några hitlistor. Den 24 maj 1975 sa Who gitarristen Pete Townshend till journalisten Roy CarrI i musiktidningen New Musical Express  så här om Ogden's albumet "Det finns en hög av alla dessa fantastiska Small Faces album, och för mig är Ogden's Nut Gone Flake ett av 60-talets mest klassiska album". 

Ett av det mest märkliga dragen som Small Faces gjorde efter det att Steve lämnat gruppen var att de frågade Peter Frampton om han ville ersätta Steve i Small Faces, just det samma Peter Frampton som de tackat nej till när Steve ville rekrytera honom, han tackade givetvis nej eftersom han och Steve redan låg i startgroparna med det nya bandet Humble Pie.





Albumet Ogden's Not Gone Flake inleds med den mäktiga och instrumentala titellåten Ogden's Not Gone Flake (Marriott/Lane/McLagan), och följs sedan upp med den idag klassiska Small Faces låten Afterglow (Marriott/Lane). Främst Steve Marriott och Ronnie Lane experimenterade vilt med sitt låtskrivandet på Ogden's, som i den mer "sjunga på pub" låten Rene (Marriott/Lane) med Steve Marriott på inspirerande Hendrix gitarr. Albumet som släpptes i maj 1968 kom att befästa första platsen på den brittiska albumlistan i tre månader, rekord för Small Faces. Visst finns det lite tyngre material på albumet som låten Song Of A Baker (Marriott/Lane), en låt som ligger före den lite klämchecka Lazy Sunday (Marriott/Lane). Med en inledande sago harpa börjar låten Hapiness Stan (Marriott/Lane) som inte följer tidigare stil på låtar, en annan nu klassisk Small Faces låt är den fenomenala rökaren Rollin Over (Marriott/McLagan).

Albumet sålde bra och det planerades att med spikskorna på så skulle Ogden's bryta isen i USA, där faktiskt Small Faces aldrig hade turnerat. Och på tal om att turnera så var  haken att precis som Beatles med Sgt Peppers så kunde inte Small Faces turnera med Ogden's på bara fyra musiker. Ta exempelvis låten The Hungry Intruder (Marriott/McLagan) som skulle vara omöjlig att spela på fyra man med sina flöjtar och fioler. Flummigt värre är det i låten The Journey (Marriott/Lane/Mclagan), en låt med massa ljud som far fram och tillbaka. Motsatsen till The Journey är Mad John (Marriott/Lane) med Steve Marriott och Ronnie Lane på akustiska gitarrer och med en stuns av folkrock känsla. Avslutnings låten på detta fantastiska album heter Happy Days Toy Town (Marriott/Lane/McLagan), där Small Faces tar fram allsångskänslan i ljuset. Small Faces hade fått slagläge med Ogden's albumet, trots det så lämnade ändå Steve Marriott gruppen till de övriga medlemmarnas förtret.

Kenny Jones, Ian McLagan och Ronnie Lane stod helt handfallna och visste inte på vilket sätt man skulle ta sig ur detta med att Steve lämnat gruppen. Men räddningen skulle komma från ett helt  oväntat håll. Rod Stewart och Ronnie Wood hade båda i samma veva som Steve  lämnade Small Faces lämnat Jeff Beck Group. Rod Stewart hade bestämt sig för att satsa på en solo karriär, medan Ron Wood som hade hört nyheten om Steve's avhopp kontaktade Ronnie Lane och erbjöd Small Faces sina tjänster. Ron Wood blev en räddare i nöden, men han fick några goda råd av Rod Stewart, som sade till Ron Wood att ersätta gitarristen Steve Marriott är en sak, men att ersätta sångaren Steve Marriott är något helt annat. Ron Wood föreslog till de andra att Rod Stewart skulle bli en bra ersättare till sångaren Steve Marriott medan han själv blev ersättare till gitarristen Steve Marriott.

Med Rod Stewart och Ronnie Wood ombord bestämde sig Small Faces för att segla in på ett helt nytt hav, mot det man hade seglat på med Steve Marriott. Första albumet med nya Small Faces First Step (1969) titulerades Small Faces men sedan tog man bort Small i namnet och kallade bandet för bara Faces. Efter en lång höst med repetitioner och skivinspelning åkte Faces till Schweiz för en tio dagars turné. Faces turné debuterade den 10 november 1969 i staden Effretikon utanför Zürich. 

En gång kom Steve Marriott med Humble Pie och Rod Stewart och Ron Wood med Faces vägar att korsas. I juli 1972 spelade båda grupperna tillsammans på en festival i Pennsylvania. USA. Vid den här tiden hade Humble Pie fått sitt riktigt stora genombrott i USA, medan Faces fortfarande kämpade lite i motvind. Steve Marriott var inte sen att slänga ur sig giftiga kommentare om Faces. I boken Steve Marriott All Too Beautiful av Paolo Hewitt och John Helleier (Helter Skelter Publishing, 2004) skriver författarna om Steve Marriotts möte med Faces backstage i Pennsylvania 

"Took two of you to replace me" was the line he would always taunt them with, refering to their recruitment of Rod Stewart and Ron Wood. It was the truth and he never tired of reminding them. Never.

På första albumet som fick namnet First Step med Rod Stewart och Ronnie Wood

kallade man sig fortfarande för Small Faces.

Några månader innan Steve Marriott lämnade Small Faces hade Jimmy Page åter frågat honom om han var intresserad att bli sångare i den grupp som han höll på att sätta ihop under arbetsnamnet New Yardbirds. Gruppen behövde en stark sångare, Steve avböjde igen det gjorde även sångaren Terry Reid som däremot tippsade Jimmy Page om en nittonårig sångare i Birmingham, New Yardbirds blev Led Zeppelin och resten är som säger historia.

 

Den första upplagan av Humble Pie bestod förutom Steve Marriott och Peter Frampton av basisten Greg Ridley (1947-2003) från gruppen Spooky Tooth och den blott 17 åriga trummisen Jerry Shirley från gruppen Valkyria. Med Humble Pie förverkligades en dröm för Steve Marriott och det var att få turnera i USA, landet där många av hans muskhjältar var födda. I augusti 1969 släppte Humble Pie sitt debut album As Safe As Yesterday, som tog sig in på en hedersam sextonde plats på den brittiska album listan. Från albumet släppte man singlen Natural Born Bugie (Marriott) (jo låten stavas så) som tog sig in på en fjärde plats i Storbritannien. Med endast ett album i ryggen och en del covers låtar gjorde Humble Pie sin första turné i Storbritannien med premiär på legendariska Ronnie Scott's i London. På denna första turne i Storbritannien och Europa som gick av stapeln under hösten 1969 åkte Humble Pie tillsammans med David Bowie och Deep Purple. Men det var den 7 november 1969 som den efterlängtade USA turnén startade på Bill Grahams Fillmore East i New York, där Humble Pie spelade tillsammans med grupperna Santana och Paul Butterfield Bluesband. Gensvaret i USA var direkt positivt och den amerikanska publiken föll för Humble Pie's tunga blues/rock. Med denna första turné i USA inledde Humble Pie sin drygt fem år långa och väldigt framgångsrika turné karriär i USA.

Humble Pie 1969, från vänster: Greg Ridley, Peter Frampton,

Steve Marriott och Jerry Shirley. 

Debutalbumet.

Humble Pie var produktiva och redan i november 1969 mitt under första USA turnén släppte man sitt andra studio album Town & Country som likt albumet Led Zeppelin III inspirerades av med den brittiska folkmusiken. Men redan här mitt under turnén hade sagan  Humble Pie kunnat tagit slut. När man landade i London efter turnén fick man beskedet att skivbolaget Immediate som ägdes av Rolling Stones tidigare manager Andrew Loog Oldham hade gått i konkurs. Men för en gång skull löste sig allt till det bättre då den amerikanska managern Dee Anthony lyckades kontraktera Humble Pie på det stora skivbolaget A&M Records i USA. Med ordentlig vind i seglen släppte gruppen i juli 1970 sitt första album på A&M Records, ett album som fick det enkla namnet Humble Pie. Nu tog det riktigt skruv i USA, ryktet om Humble Pie spred sig som en prärie brand.

"I could never be compared with Steve Marriott because he's too good, unfortunately he's got the best white voice for sheer bravado and balls."

Robert Plant
1977

 

Första albumet på A&M Records.

Med första albumet på A&M Records kände Steve Marriott att han musikaliskt hade hittat hem. Albumet inleder med den bluesiga Live With Me (Marriott/Frampton/Ridley/Shirley), följt av den tunga One-Eyed Trouser-Snake Rumba (Marriott/Frampton/Ridley/Shirley). En annan och väldigt tung historia är Willie Dixons låten I'm Ready som Humble Pie ror hem med bravur, och där Peter Frampton gör ett smakfullt gitarr solo. Detta album blev ingen list framgång, men det blev startskottet på Humble Pie's amerikanska äventyr. Liknelsen med Led Zeppelin som grupp var slående, tung blues rock. Managern Dee Anthony såg  Humble Pie som ett växande fenomen, men han såg också en potentsial i Peter Frampton som en blivande soloartist. Peter Frampton såg bra ut i sitt långa blonda hår, han var en ypperlig gitarrist och en mycket bra sångare. Enligt Dee Anthony skulle Peter Frampton kunna bli hur stor som helst på egen hand (det blev han också.)  

Humble Pie spelade ofta på klassiska Whisky A-Go-Go i Los Angeles.

"Steve was just an amazingly talented wonderful human being and a great song-writer. I had the honour to play with him one night, and it was one of the moments of my life. A great guy but what a singer. There are only three great rhythm guitar player ever - one is Pete Townshend, and one is Keith Richard, the third is Steve Marriott. Steve could really play lead too. People overlook the fact that he had a terrific sense of rhythm."

John Waite 

 



På sommaren 1986 tog arrangören Peter Holmstedt på Club Carlia i Uddevalla kontakt med mig och undrade om jag kunde kolla upp om man kunde boka Steve Marriott för två spelningar på Club Carlia. Jag tyckte det lät märkligt, varför skulle en musiker som Steve Marriott vilja komma till Uddevalla staden som gud glömde och spela på en sommar klubb. Vi pratade ändå om Small Faces ankare och tillika Humble Pie's mest framträdande medlem. Vid den tiden hade jag inte hört så mycket om vad Steve Marriott höll hus musikaliskt. Det jag visste var att Small Faces hade haft en reunion under 1977 och 1978 med Kenny Jones, Ian Mclagan och på Ronnie Lane's plats Forigners framtida basist Rick Wills samt den 24 åriga Wings gitarristen Jimmy McCullock (1953-1979) som Steve värvade genom att ringa upp Paul McCartney och meddela honom att han hade för avsikt att "låna" Jimmy McCulloch för en turné. Paul McCartney kunde inget annat göra än att önska Steve Marriott och de andra i Small Faces lycka till med omstarten. De två albumen som nygamla Small Faces släppte var Playmates (1977) och 78 In Shade (1978). Hela projektet blev ett platt fall och skivbolaget Atlantic Records visade Steve Marriott och de övriga Small Faces dörren.

De två Small Faces albumen vid gruppens omstart.





Small Faces anno 1978, från vänster: Jimmy McCulloch,

Kenny Jones, Steve Marriott, Rick Wills och Ian McLagan.

Personligen tycker jag att dessa två album är helt okej. Vid den här tiden var dialogen mellan Atlantic Records och Steve Marriott nere vid fryspunkten. Men Steve var som människa ingen blyg viol utan ur askan in i elden igen när han kom på idén att återbilda Humble Pie. Atlantic Records gick märkligt nog (med tanke på det nygamla Small Faces projektet) med på idén men kravet var att gruppen skulle bestå av minst två original medlemmar. Steve tog kontakt med Humble Pie trummisen och originalmedlemmen Jerry Shirley som vid den tiden bodde i New York. Jerry Shirley var positiv till idén. Sedan fullbordade man Humble Pie med två medlemmar från Jeff Beck Group, basisten Anthony "Sooty" Jones (1953-1999) och gitarristen Bob Tench. Man hade tecknat ett kontrakt på två album plus att man hade bokat en stor USA turné som startade i samband med att man släppte det första albumet Go For The Throat (1980). 

Humble Pie anno 1981, från vänster: Anthony "Sooty" Jones,

Jerry Shirley, Bob Tench och Steve Marriott.



Go For The Throat.

"You know Steve Marriott was the first choice to be Black Sabbath's vocalist. He was Jimmy Page first choice for Led Zeppelin. He tried as hard as I did. I had a conversation with Page once about that, about what might have been. No skin of Ozzy and Plant, both great in their ways. But Marriott was it. Page and I agreed, we would have killed to have him."

Tony Ioomi

 

Många musik kritiker och fans var lyriska till Go For The Throut albumet, många menade  att denna upplaga var en av Humble Pie's starkaste. Go For The Throut tog sig in på den amerikanska album listan och turnén i USA blev en brak succé med fulla hus. Atlantic Records chansning verkade ha gått hem, och hem till England åkte Humble Pie för att spela in uppföljaren On To Victory (1981), sedan iväg för en ytterligare en USA turné. Tyvärr stannade dennaa comeback för Humble Pie vid dessa två album och de två USA turnéerna. Det var synd för potentialen fanns verkligen i denna upplaga av Humble Pie. En bitter Steve Marriott fick börja om från noll igen.

On To Victory.

Detta var i grova drag vad jag visste om Steve Marriott senaste projekt när Peter Holmstedt frågade om jag ville hjälpa honom att komma i kontakt med Steve Marriott. Men hur skulle jag nu få kontakt med Steve, jag hade inte en susning var på jordklotet han befann sig. Jag fick fram att Steve Marriott hade en ny grupp som gick under namnet Packet Of Three, som bestod av Jerry Shirley och basisten Jimmy Leverton (Savoy Brown). Packet Of Three turnerade mest runt i Tyskland, Holland och Danmark, där de gjorde  klubb spelningar. Detta hade jag svårt att ta in, ställt mot exempelvis när Humble Pie 1971 spelade tillsammans med den amerikanska gruppen Grand Funk Railroad inför otroliga 70.000 människor på Shea Stadium, New York. Med den publik siffran slog Humble Pie Beatles gamla publik rekord från 1965, då det kom drygt 65.000 människor till Shea Stadium. I maj 1973 sålde Humble Pie ut Madison Square Garden i New York. Jag återkommer till Uddevalla senare i artikeln.



Humble Pie spelade tillsammans med Grand Funk inför drygt 70.000 i publiken.

Managern Dee Anthony hade hjälpt Joe Cocker, Ten Years After, Traffic och Jethro Tull att få musikaliskt fotfäste i USA, sedan fick han Humble Pie på bordet, som var en riktig kulinarisk musikrätt, men som Dee Anthony lyckades trassla till och göra helt smaklös innan uppbrottet 1975. Dee Anthony's fixering vid pengar och snabba framgångar sänkte till slut Humble Pie. I mitten av 1971 började Peter Frampton känna sig obekväm med Humble Pie's musikaliska utveckling. Det melodiösa hamnade mer i bakgrunden till förmån för Steve Marriotts mer tunga rock/blues. Istället för att "snacka" in Peter Frampton i Humble Pie igen så "snackade" Dee Anthony ut honom ur gruppen med löftet att han skulle lägga allt krut och pengar på att marknadsföra Peter Frampton och hans stundande solo karriär och med det satte han Humble Pie som var helt ovetande om hans planer i ett svårt läge. 

Den 28 och 29 maj 1971 spelade Humble Pie på legendariska Fillmore East i New York. Konserterna spelades in och släpptes senare på ett dubbelalbum. För Peter Frampton blev det lite av ett moment 22 när han på hösten 1971 till slut lämnade Humble Pie samtidigt som dubbelalbumet som döptes till Humble Pie Performes Rockin' At Fillmore  släpptes i november 1971 och blev en braksuccé.

Live albumet! 



Detta live album cementerade Humble Pie som ett av de största live banden som turnerade i USA på 70-talets första hälft. Humble Pie hade fått det erkännande som de slitit så hårt för. Live album har oftast haft svårt att hävda sig på olika albumlistor, Humble Pie Performes Rockin' At Fillmore  gick däremot mot strömmen och sålde i miljoner och som bäst nådde albumet upp till en 49:e plats på den amerikanska Billboard listan, för att vara ett live album var det en stor framgång. Peter Frampton har senare berättat att det var med fasa han såg hur live albumet gick högre och högre upp i USA. Han undrade om han hade fattat rätt beslut när han lämnade Humble Pie.

Humble Pie Performes Rockin' At Fillmore inleds med bluessångerskan Ida Cox låt Four Day Creep, som hon själv släppte redan 1927. Det är en tung inledning där först Greg Ridley tar ton sedan avlöser Peter Frampton och den riktiga knorren blir när Steve Marriott avslutar låten med sin tunga sång. Steve fantastiska röst hörs också i inledningen av I'm Ready (Humble Pie/Willie Dixon), där han först prat sjunger innan det brakar loss  med Jerry Shirley's trummor, sedan fyller hela bandet på, Greg Ridley och Steve Marriott delar på sången uppbackad med superbt gitarrspel av Peter Frampton. På vinyl utgåvan av detta live album avslutas sida ett med låten Stone Cold Fever (Marriott/Frampton/Ridley/Shirley), en låt som är från Humble Pie's studio album Rock On (1971). Detta är en låt med tunga gitarrer från Frampton och Marriott, där Steve Marriott åter igen pressar sin röst mot höjder där ingen hade varit förut.

Helt klart hade det pågått och blivit en friktion mellan Marriott och Frampton när det gällde den musikaliska utvecklingen av Humble Pie. Peter Frampton förordade den mer melodiösa rocken medan Steve Marriott föredrog den tyngre rocken vilande på bluesmusiken. Steve Marriott var bitter när Peter Frampton hoppade av gruppen, han menade att nu när Humble Pie hade fått ordenligt fotfäste på främst den viktiga amerikanska marknaden var det galet att bara lämna de andra tre i sticket Men på något sätt hamnade nu Steve Marriott i samma situation som medlemmarna i Small Faces fick gå igenom när Steve själv lämnade dem.

Tillbaka till livealbumet och låten I Walk On Gilded Splinters (Dr John) där man få åka iväg på en 23 minuters musikalisk resa med ett coolt jam där Humble Pie hela tiden laddar upp låten med en drivande bas, tajta trummor, bluesigt munspel kryddat med två tunga gitarrer, I Walk On Gilded Splinters avslutas med "alla instrument på en gång" och växelsång mellan Frampton, Marriott och Ridley. Detta är helt klart en av plattans starkaste spår och är på vinyl utgåvan den enda låten på albumets B sida.

Muddy Waters klassiska låt Rollin Stone är tredje vinyl sidans enda spår. Humble Pie töjer låten till en sexton minuters 70-tals version där Steve Marriott prat sjunger och har ett fantastisk samarbete med publiken som hela tiden är med på noterna, det slutar med lite allsång av detta Muddy Waters klassiska stycke. Ray Charles var Humble Pie's stora husgud. På live albumets sista sida inleder Humble Pie med Ray Charles låten Hallelujah (I Love Her So). Humble Pie's version av låten bygger helt på samarbetet mellan Steve Marriott och Peter Frampton som tillsammans leder låten in i en funk rock skog med skrikande gitarrer och skön sång, helt enkelt stiligt. 

Peter Frampton och Steve Marriott på scen 1971.

"Steve Marriott was the greatest white soul singer to come out of UK- and still is. No one has ever touched his unique lung bursting vocals, set the high mark, he did unsurpassable. The rest of us can only try."

Jack White 

Swamp Blog 2010.

 



 Ray Charles gjorde 1966 en version av låten I Don't Need A Doctor (Ashford/Simpson/Armstead). Samma låt avslutar live albumet med ett Humble Pie på tårna, bättre än så här kan det inte bli. Detta album tog Humble Pie in till finrummet i rock and roll slottet. När albumet släpptes i november 1971 och började sin klättring på den amerikanska albumlistan var redan Humble Pie med den nya gitarristen Dave "Clem" Clemson från gruppen Colosseum redan ute på en stor Amerika turné.

Steve Marriott tog nu kommandot över Humble Pie på gott och ont, i februari 1972 bara tre månader efter det att live albumet hade släppts gick Steve Marriott, Greg Ridley, Jerry Shirley och Dave "Clem" Clemson in i Olympic Studio i London och började arbetet med det som skulle bli Humble Pie's mest framgångsrika studio album Smokin'. Steve Marriott propsade på att få producera albumet själv, samtidigt som han var både mentalt som fysiskt slut, och många i Humble Pie lägret ville dra ned på takten, men inte Steve Marriott. Albumet spelades in rekord snabbt och släpptes redan i mars 1972 och blev en dunder succé i USA. Bland annat medverkar Stephen Stills på låten Hot 'n Nasty (Marriott/Clemson/Shirley/Redley) med sång och hammondorgel, en annan tung låt är The Fixer (Marriott/Shirley/Ridley/Clemson), för att inte tala om en riktig Humble Pie klassiker 30 Days In A Hole (Marriott). Smokin' slog i taket och rusade upp till en sjätte placering i USA, man marknadsförde albumet med ännu fler turnéer i Nordamerika. Humble Pie var nu på alla's läppar vad kunde nu gå fel - jo allt.

Smokin'

Steve Marriot i studion under inspelningen av Smokin.

Humble Pie spelade också ofta på Fillmore West i San Francisco.

"Steve Marriott is one of those rare singers who, when you first hear him, instantly make you feel like a drought in your life has ended. He was his own meter, out there trying to over the top with every number. Simply an amazing, tethered by nothing."

Bob Dylan

 



Efter live albumet så tog det ordentligt skruv i Nordamerika, där Humble Pie mer eller mindre lagt hela sin verksamhet. Efter den bejublade Smokin' turnén ville Steve Marriott hålla lågan brinnande med att så fort som möjligt spela in ännu ett nytt album. Humble Pie's skivbolag gnuggade händerna, gruppen hade nu blivit en kassako, så när Steve presenterade upplägget för det nya albumet Eat It (1973) så hade skivbolaget inga synpunkter på att det blev ett dubbel album med fyra helt olika sidor (vinyl). Sidan A bestod av fyra nyskrivna rock/blues låtar av Steve Marriott, bland annat inledningsspåret Get Down To It, där Humble Pie är uppbackade av kör trion The Blackberrys med Vanetta Fields, Clydia King och Sherkie Matthews, trion åkte även med på några av Humble Pie's turnéer. Sidan B består av fyra covers låtar med bland andra Ike & Tina Turner's låt Black Coffee och givetvis en Ray Charles låt som heter I Belive To My Soul. Sedan på albumets tredje sida (vinyl) ligger fyra nyskrivna låtar med lite akustiskt stuk av Steve Marriott. Albumet avslutas med tre live låtar som Humble Pie spelade in under ett av deras mer sällsynta besök i Storbritannien. Låtarna är Up Our Sleeve (Marriott/Clemson/Ridley/Shirley), Honky Tonk Woman (Jagger/Richards) och (I'm A) Road Runner (Holland/Dozier/Holland). Live låtarna är inspelade på Green's Playhouse i Glasgow. Albumet Eat It kom att bli Humble Pie's sista riktiga framgång, i USA tog den sig som bäst upp på en 34:e plats på Billboards albumlista. I Storbritannien klättrade den som bäst upp till en 13:e plats. 

 

Humble Pie hade på kort tid blivit ett arena band i USA.

Notera på affischen att på en av deras USA turnéer så var

Peter Frampton förband till Humble Pie.

Under perioden 1969 till 1975  gjorde Humble Pie hela 22 turnéer i Nordamerika. Under 1973 till hösten 1974 var Humble Pie ett av de allra största turné atraktiornerna i Nordamerika, man sålde ut de allra största arenorna.





Två bilder från en Humble Pie's konsert på Madison Square Garden, New York.

Översta bilden Steve Marriott, och den nedre Steve Marriott och Greg Ridley.

"I always liked Steve Marriott very much, from the English point of view. You know, The Small Faces. And then he had Humble Pie."

Keith Richards .
 

Alla positiva uppgångar följer enligt naturlagen även med en nedgång, en nedgång som man kan bemöta på olika sätt. För Steve Marriott var det viktigaste att gruppen Humble Pie rent kollektivt höll ihop. Men med det hysteriska turné tempot som man hade, och där Steve var den drivande kraften av de fyra, så ville främst Clem Clemson och Greg Ridley dra ned på tempot. För de stora banden på 70-talet (och så är det nog fortfarande) var devisen att man först spelade in ett album för att sedan pronto åka ut på en drygt ett års turné världen över. När det sedan var avklarat dök man in i en studio igen och spelade in ett nytt album och formeln upprepade sig med en ny drygt ett års turné världen över. Så länge avkastningen var positiv var skivbolagen nöjda, men om det började spilla över mot det motsatta hållet blev själva melodin från skivbolaget i en helt annan tonart.

Steve Marriott var en fantastisk människa att lära känna även om det för mig var under en relativt kort period, vi satt ibland och pratade om ditten och datten, och för mig blev bilden att denna fantastiska musiker inget annat än positivt. Jag glömmer aldrig när jag i London på varuhuset Harrods (av alla ställen) gick in och fick syn på ett album med gruppen Emerson Lake & Powell, jo de hette så när Cozy Powell hade ersatt Carl Palmer i gruppen. När jag sedan visade Steve vad jag hade köpt sa han att jag var nog den enda människa i världen som köper ett album med något så krystat (enligt Steve) som Emerson Lake & Powell. Vad jag då inte visste var att Greg Lake var en av Steve riktigt nära vänner och Steve hade järn koll och egentligen så gillade han mycket av de som Greg Lake var inblandad i.

Turnéerna rullade på i snabb takt.



Ett annat exempel är när Steve lånade ut sin hund Seamus att medverka på Pink Floyd's album Meddle (1971). Låten fick också namnet Seamus och det är hunden som inleder låten med sitt skällande. Steve och David Gilmour var också nära vänner, så min fallenhet för den progressiva musiken var något som Steve drev med mig och han menade att musik stilen var utdöende, fast han i verkligheten skulle det visa sig gillade mycket av det som exempelvis Emerson Lake & Powell (Palmer) och Pink Floyd gjorde.

Peter Frampton's andra studio album döptes till Camel, och när Humble Pie tog med sig Peter Frampton på sin USA turné 1973 så döpte Peter Frampton sin grupp till Camel. Gruppen bestod av trummisen John Siomos, keyboardisten Mick Gallagher och basisten Rick Wills som senare 1977 kom att ingå i det återbildade Small Faces. Både Greg Ridley och "Clem" Clemson ville sätta Humble Pie på paus och själva spela in varsitt solo album. Steve gick emot detta och istället för en behövlig paus kastade han in gruppen i ett nytt studio arbete som skulle resultera i Humble Pie's sjunde studio album Thunderbox (1974). Det stora problemet med Thunderbox var att det fanns knappast något nyskrivet material, albumet sockrades med sju covers låtar till de fem nyskrivna låtarna. Thunderbox blev Humble Pie's första flopp och albumet orkade "bara" sig upp till en 52:a plats i USA och i Storbritannien blev det noll, den tog sig överhuvudtaget inte in på den brittiska album listan.

Thunderbox blev Humble Pie's första motgång.



AM Records brydde sig inte längre om Humble Pie, de hade lagt allt sitt fokus på Peter Frampton istället. Den stora förnedringen från skivbolaget skulle komma när de "tvingade" Humble Pie att släppa albumet Street Rats (1975), ett album med ett hopkravs av gamla låtar som blivit över från tidigare inspelningar. För skivbolaget var det kristall klart, med det albumet var deras åtagande med Humble Pie över, albumet försvann helt och till slut fick Steve Marriott sätta den oundvikliga gaffeln i den hopsjunktna pajen och inse att "The Glory Days" nu bara var ett minne blott.

Humble Pie's tråkiga sorti med albumet Street Rats.

"Steve Marriott was the best vocalist that this country (UK) has ever produced."

David Bowie

 

För Steve Marriott skulle det nu börja en ökenvandring med många dalar. Humble Pie gjorde som man säger "call it a day" och gruppen upplöstes 1975. Steve Marriott satt fast på Bahamas med skulder upp över öronen. Här och då hade lyckan kunnat stråla mot honom igen. Steve fick en direkt fråga av Keith Richards om han ville ersätta Mick Taylor som ny gitarrist i Rolling Stones. Stones var ett band som Steve hade älskat i hela sitt liv, och ett band som han gärna ville spela i. Steve Marriott hade en chans och han hade inte behövt göra så mycket för att ro Stones projektet i hamn. Både Jagger och Richards hade bestämt att det skulle vara ett kollektivt beslut dem emellan när man valde en ny gitarrist. Rolling Stones började jakten med att bjuda ner Rory Gallagher till Amsterdam där han tillsammans med Stones provspelade under fyra dagar. Jagger och Richards erbjöd på stående fot jobbet som ny gitarrist i Rolling Stones till Rory Gallagher som i senare intervjuer sa att han var smickrad över erbjudandet och Stones var ett band som passade honom som handsken, men han ville inte lämna sin musikaliska själ och bli kompmusiker till främst Jagger och Richards. Så han tackade artigt och snällt nej till erbjudandet att bli ny gitarrist i Rolling Stones.

Ronnie Wood berättar i sin biografi RONNIE (2007 Macmillan, London) följande:

Ronnie Wood: Jag fann mig själv i mitten av en massa gitarrister i Musiclan Studio, München inklusive Steve Marriott, Jeff Beck, Eric Clapton, Wayne Parkins och Harvey Mandel. Jag satt sedan ned med Mick  och Keith på Münich Hilton där vi hade ett litet möte. Keith klargjorde för mig att hans första val att ersätta Mick Taylor i Rolling Stones var Steve Marriott.

Vid denna tid var Steve Marriott gift med amerikanskan Pam Marriott, och hon berättar om händelsen när Steve Marriott provspelade med Rolling Stones.

Pam Marriott: Steve berättade för mig att han hade ställt sig lite i bakgrunden, sedan när Keith slog an det första ackordet som inte blev helt rätt så gjorde Steve det han inte skulle gjort, nämligen öppnade munnen och klagade kritiskt på Keith inför de andra i Rolling Stones. Mick Jagger ville inte ha ett nytt problem typ Brian Jones och jag visste att Steve aldrig skulle nöja sig med att stå i bakgrunden. Även fast Keith försökte övertyga Mick om Steve's musikaliska sida så var det kört så fort han hade öppnat munnen. Rolling Stones var det band som Steve verkligen ville spela i, han ville så gärna spela ihop med Keith.

För Rolling Stones och främst Mick Jagger så var den sociala biten med en ny gitarrist mer viktig än hans förmåga att spela gitarr. Keith Richards hade fått stå tillbaka rent musikaliskt under Mick Taylors år i Stones. Enligt Mick Jagger behövde Keith Richards en "kompis" mer än en topp gitarrist, där kom Ron Wood in, som just hade det där med social empati, han var också väldigt lätt att ha göra med han fogade sig snabbt till hur Rolling Stones arbetade, och inte nog så viktigt han är en hygglig gitarrist.

Att Steve Marriott hade bosatt sig på Bahamas hade mer med hans paniska flygrädsla än en ekonomisk anledning. Eftersom Humble Pie hade Nordamerika som arbetsfält så var Bahamas bättre än England. Men Steve satt fast i en ekonomisk röra och till undsättning kom Keith Richards som betalade av Steve's skulder så han kunde åka tillbaka till England. Väl i England så löstes delvis ett annat problem. Steve Marriott och de andra i Small Faces fick ett domslut till sin fördel. Small Faces manager Don Arden skulle enligt domslutet betala tillbaka uteblivna royaltis på 12.000 pund (cirka 130.000 kronor), mycket pengar på den tiden. Man gjorde upp en avbetalningsplan där Arden skulle göra månads betalningar till medlemmarna i Small Faces (originalupplagan). Efter att ha betalt för den första månaden så försvann Don Arden under ett par år utan att betala tillbaka resterande skuld.

För Steve Marriott gällde det att ta nya tag, hans första soloprojekt blev albumet Marriott (1976). För en kommande turné i USA bildade han gruppen Allstars med Humble Pie basisten Greg Ridley, gitarristen Mickey Waller (1947-2013) från gruppen Heavy Metal Kids och King Crimson trummisen Ian Wallace (1946-2007). Allstars turnerade i USA och live materialet var mest gamla Humble Pie låtar. Sedan blev det inget mer med Allstars. Det var där som "nya" Small Faces kom in. 

 Steve Marriotts första solo album Marriott.

All Stars med från vänster Steve Marriott, Greg Ridley,

 Ian Wallace och Mickey Waller.

Ingen ro ingen vila efter Small Faces MK II projektet åkte Steve Marriott tillbaka till USA och bildade gruppen The Firm med Mountins gitarrist Leslie West och basisten Jim Leverton (Savoy Brown). Tyvärr kom det nya mörka moln över Steve Marriott. Hans uppehållstillstånd  i USA hade löpt ut så han var tvungen att återvända till England, och med det så bröt också The Firm upp (denna grupp har inget att göra med Paul Rodgers/Jimmy Page grupp The Firm). 

Tillbaka till Udevalla och Steve Marriotts spelningar där. Jag lyckades få kontakt med Steve och hans grupp Packett Of Three när de var i Danmark där de just avslutat ett par spelningar och var på väg hem till England. Jag frågade sonika om de var intresserade att ta en sväng förbi en liten stad norr om Göteborg för två spelningar innan de återvände till England. Jag visste att det var ett långskott, men kanske ändå.

Jag vill inte låta som ett eko som fått hicka, men när Steve Marriott och Packett Of Three anlände till Uddevalla sent på kvällen två dagar innan första spelningen så kunde jag inte låta bli att tänka på att han som klev ut ur en klassisk och anspråklös Mercedes "bulla" med för många mil på nacken, iförd en långrock och en liten sportväska som enda bagage, tillsammans med sina musikkamrater Jim Leverton och Jerry Shirley samt deras turnéledare och chaufför John Skinner var Steve Marriott, Small Faces och Humble Pie's musikaliska ankare. Som jag skrivit tidigare i denna artikel så var min första tanke varför turnerar och spelar Steve Marriott på denna nivå? Jag menar absolut inte att det är någon typ av lågvattenmärke att en musiker sätter konsten först oavsett storlek på publik eller platsen där man uppträder. Men Steve Marriott hade blivit ordentligt luggsliten under sina år av bataljer med medmusiker och skivbolag, Steve Marriott var utanför musiken inget kollektivt geni, men i en skivstudio eller på en scen var han en makalös begåvning med en musikalisk och unik egenhet som kunde välta musikaliska berg på ända. 

Vi hade annonserat Steve Marriott & Packet Of Three's spelningar i den loka morgontidningen Bohuslänningen. Jag väntade mig en mindre invasion och jag försäkrade Peter Holmstedt att dessa två spelningar skulle bli årets musikaliska händelse i Uddevalla. 

 

  

När Steve Marriott & Packet Of Three äntrade scenen på Club Carlia och inledde med låten Whacha Gonna Do About It, så sa titeln på låten exakt hur jag kände mig då. Publiken bestod av tolv!!!! betalande och jag kände att katastrofen lurade runt hörnet. Vad var det som hade gått snett?  Efter drygt en timme in i spelningen hade publiken vuxit till cirka femtio personer, och det var fortfarande en katastrof - tyckte jag. Jag väntade mig en ordentligt utskällning av Steve Marriott och jag var övertygad om att bandet skulle ge sig av och skippa spelningen på lördagen. Jag hade förvisso inte gett dem några garantier på hur mycket folk de skulle komma, men ändå tolv till femtio personer, vem kunde förutse det?



Steve med Packet Of Three i Uddevalla.

 Det var med viss osäkerhet som jag träffade bandet efter spelningen. Steve själv var på ett strålande humör och sa att spelningen såg han mer som ett långt soundcheck inför morgondagen. Det är klart man var lättad, men nu var goda råd dyra vad behövdes göras inför spelningen nästa dag? 

Bohuslänningen hade tidigare på fredagen (första speldagen) träffat Steve och de andra i bandet för en intervju. Den artikeln publicerade de på lördagen (andra speldagen), även GT publicerade en artikel om Steve Marriott i deras lördags nummer. Helt klart bidrog dessa två artiklar (GT/Bohuslänningen) till att det blev som säger på västkusten knöfult på Club Carlia. Spelningen blev en formidabel succé, det var packat med folk och Steve och bandet var mycket nöjda när de klev av scenen efter två timmar. Efter att vi kände oss lättade att allt ändå föll väl ut ordnade Peter Holmstedt en fest för Steve och bandet. Sångerskan Monica Törnell var i Uddevalla denna helg och var med när vi festade loss. 

Några månader senare kom Steve Marriott & Packet Of Three till Stockholm för två spelningar, en på Kåren och en på Hard Rock Café. I samma veva tog Monica Törnells skivbolag Air Music kontakt med mig och undrade om jag ville framföra till Steve att Monica gärna ville att han medverkade på hennes kommande album och där göra en duett tillsammans med henne på låten I Just Want To make Love To You (Dixon). Jag undrade varför inte Air Music gick den vanliga vägen så att säga. När jag träffade Steve efter spelningen på Kåren framförde jag ändå frågan från Air Music/Monica Törnell. Steve var först helt kallsinig till förslaget och berättade för mig att han gäst sjunger inte längre på andra artisters skivor. Han berättade att senast han gjort en duett var på Traffic trummisen Jim Capaldi's solo album One Man Mission (1984) och låten Young Savage (Capaldi/Parren). Sedan efter en stund frågade han mig plötsligt vem det var som ville  göra en duett med honom, jag sa att det var en sångerska som heter Monica Törnell och jag sa vidare att han hade träffat henne på festen i Uddevalla. Steve tittade på mig  och skrattade, när han förstod att det var Monica som ville att han skulle göra en duett med honom mjuknade han. När Monica hade träffat Steve på festen i Uddevalla gick hon fram  till honom kramade och lyfte honom en bit från golvet (han var inte lång) och Steve utbrast till Monica "big mama". En händelse Monica tyckte var rolig och döpte senare sitt  album till just Big Mama.

Steve Marriott, Jerry Shirley och Jim Leverton i Uddevalla. 

Monica Törnell: Egentligen var Steve inte alls på på tapeten. Skivbolaget ville att jag skulle göra en svensk text till låten "I Just Want To make Love To You" Personligen tyckte jag inte att det passade med en svensk text till den typen av låt. Turligt nog kände jag mig idélös när det gällde textförslag. Tiden gick och när det bara var en inspelningsdag kvar så fick jag kontakt med Steve genom dig.

Dagen efter Packet Of Threes spelning på Hard Rock Café åkte jag och Steve ut till studion i Bromma för att träffa Monica Törnell. Under överseende av Monica's medproducent Janne Schaffer sjöng Steve och Monica in I Just Want To Make Love To You. 

Vad jag förstår så var skivbolaget mycket nöjda med Steve's medverkan, sedan "schabblade" skivbolaget bort albumet, vad hände?

Monica Törnell: Jag var personligen jättenöjd med inspelningen och det vet jag att Steve också var. Idén till duetten fick jag tidigare när jag i Norge träffade sångaren Alex Harvey. När jag hörde honom sjunga just "I Just Want To Make Love To You" visste jag precis hur det skulle låta. Jag pratade länge med Alex Harvey och berättade för honom att när jag får möjlighet ska jag spela in låten själv. Sedan kom det här med Steve som en skänk från ovan. Att albumet "Big Mama" sedan "försvann" berodde väl på att fokus flyttades mer åt mig och Lasse Holm som skulle vara med i Eurovisionschlagern i Bergen. Man kan tycka att den exponering man får genom att vara med i Eurovisionschlagern skulle kunna lyfta ett album som mer eller mindre släpptes i tidsperioden när jag och Lasse Holm framförde vår låt "Är Det De Här Du Kallar Kärlek" i Bergen. Men så blev det tyvärr inte.

Du träffade Steve i London kort efter det att Big Mama hade släppts.

Monica Törnell: Jo, jag träffade Steve i London och vi diskuterade lite löst om att kanske samarbete igen, men vi planerade inget konkret för stunden. Många år senare runt 2000 arbetade jag med den engelska gruppen Dr Feelgood. Det visade sig att gitarristen där, jag kommer inte ihåg vad han heter, hade jobbat med Steve kort före Steve's död. Den inspelningen tror jag förresten är utgiven nu.

Under resten av 80-talet och fram tills sin död 1991 spelade Steve Marriott i flera olika grupp konstelationer ofta tillsammans med sin vapendragare basisten Jim Leverton. Peter Frampton's solokärriär efter tiden i Humble Pie var väl ingen kioskvältare. Han hade släppt fyra soloalbum fram till 1975, inga av dem hade gjort några större avtryck, men så bestämde sig skivbolaget att Peter Frampton skulle släppa ett live album. Om man ska använda uttrycket ketchup effekt så räcker inte ens det till för att beskriva den makalösa succé som albumet Frampton Comes Alive (1976) blev för Peter Frampton. Albumet släpptes i januari 1976 och parkerade sig under tio veckor högst upp på amerikanska Billbordlistans första plats, en enorm bedrift för ett live album. Efter det albumet var Peter Frampton en super stjärna som turnerade och sålde ut de stora arenorna världen över. 

Det är nästan omöjligt att följa upp en sådan succé, men Peter Frampton lyckades ändå hålla facklan brinnande i några solo album till. Efter det tionde studioalbumet som soloartist When All The Pieces Fit (1989), kände Peter Frampton att han ville spela in ett nytt album med en helt ny inriktning något i stil med det han hade gjort med Humble Pie under gruppens första år. Vem skulle vara bäst för Peter Frampton att ha som sparringpartner i ett sådant projekt om inte Steve Marriott, det tyckte i alla fall Peter Frampton själv.

Idén var att skriva låtar tillsammans och sedan spela materialet i Peter Framptons studio i Los Angeles. Peter Frampton flög till London och träffade sin gamla musik kollega Steve Marriott för första gången på flera år. Peter Framptons skivbolag hade gjort tummen upp, om materialet skulle släppas som Frampton&Marriott eller det mer troliga ett nytt Humble Pie album med alla fyra originalmedlemmar var inte bestämt. Peter Frampton dök upp på en av Steve Marriotts spelningar på klubben Half Moon i Putney där de två tillsammans för första gången sedan 1971 spelade Humble Pie låten Natural Born Bugie. 

Den 27 januari 1991 flög Steve Marriott och Peter Frampton till Los Angeles för arbetet med sitt nya projekt. Till och börja med så föll arbetet väl ut, men med tiden så blev Steve Marriott mer och mer rastlös och föll många gånger tillbaka till sitt mer destruktiva sätt med för mycket alkoholl och droger. Under de knappt tre månader som Steve Marriott var i Los Angeles lyckades han och Peter Frampton skriva en hel del bra material, men inget blev ordentligt färdigställt innan Steve Marriott flög tillbaka till London den 19 april 1991. 

Ett år efter det att Steve Marriott dog släppte Peter Frampton ett samlingsalbum som fick namnet Shine On (1992). På det albumet finns två låtar med från hans samarbete med Steve Marriott året innan. Låtarna är The Bigger They Come (Frampton/Marriott/Regan) och I Won't Let You Down (Frampton/Marriott). Till sitt solo album Peter Frampton (1994), färdigställde och släppte Peter Frampton en tredje låt från deras samarbete, låten Out Of The Blue (Frampton/Marriott). 

Steve Marriotts tragiska död inträffade knappt ett halvt dygn efter att han landat i London efter sin vistelse i Los Angeles. Han somnade med en tänd cigarett och hans hus övertändes snabbt. Det var en lokal brevbärare som först upptäckte det nedbrunna huset på morgonen den 20 april 1991. Steve Marriott var 44 år när han dog.

Small Faces och Humble Pie medlemmar som gått ur tiden.

Steve Marriott     1947-1991.

Ronnie Lane        1946-1997.

Ian McLagan        1945-2014.

Greg Ridley         1947-2003.

Jimmy McCullous 1953-1979.   

Jag och Monica Törnell 1987